Ha inte så bråttom

Jag fick 6 timmars sammanhängande sömn i natt. Det händer mycket sällan. Jag känner direkt när jag vaknar, även om klockan bara var 5, att jag hade fått något extra. Ett par timmar av livgivande hälsa, rakt in i systemet. Det piggade upp mig så oerhört att jag förstås inte kunde somna om. Min dag framför mig skulle bli lika full av äventyr som gårdagen men dock lite mindre utrymme för oplanerade utsvävningar. I alla fall på dagen som skulle kräva min närvaro i fabrikerna för att slutgodkänna produktionen som skall levereras nästa vecka.

Jag hade en tid att passa innan fabrikerna och jag släntrade nerför trappan, den vackraste trappan i världen med sikte på byn och torget där mitt möte skulle starta. Giannis ”mancave” stod öppen och jag hörde honom stöka runt där.

Gianni, gomorron! Jag knackade på för att inte skrämma honom. Åhh Maria, gomorron! Jag har tänkt! Sa han i samma andetag som han suckade att han är så gammal så gammal… hahah.. och varje gång säger jag: Gianni, du är 71, du är INTE gammal. Joooo, sa han. Maria, jag har tänkt. Du får inte ha bråttom. Du måste köpa ett hus som passar din personlighet. Annars blir du inte lycklig. Jag tittade på honom. Min vän, människokännaren. Han vet att jag har bestämt mig för att det blir ett hus i Lajatico. Han vet också hur jag sliter med att hitta det. Liten by, alltför få hus till salu. Jag kan förvandla en koja till ett slott. Men jag kan inte putta in kärlek i väggar som är oemottagliga för värme, kärlek och tålamod.

Glöm nu inte vinkade han av mig, inte bråttom Maria.

Tänk om alla tänkte så. Att skaffa ett hem som passar just din unika personlighet. Skulle vi flytta mer sällan då? Skulle vi gräla mindre? Skulle vi sova bättre? Skulle världen stanna upp i lyckliga små stunder oftare? Skulle livet bli både intensivare och lugnare på en och samma gång? Jag tänkte på hans ord där jag gick uppför backen. Jag lovade honom att verkligen tänka så. Och det tänkte jag hålla.

Amore m.