En Italiensk morgon

Milo och resten av dom italienska tanterna på deras självklara plats, i fönsterna. Det är kanske det finaste som finns i Italien. Alla tanter som står i sina fönster och håller ett getöga på vad som händer där ute i världen. Här står man inte och lurar bakom gardinen. Finns ingen som kan smyga in någonstans i hemlighet. Kärlekslivet i Italien är dessutom ganska komplicerat. Männen bor nästan uteslutande kvar hos sina föräldrar i ett stort uppdelat hus. Så det smygs inte in någon utan morsans kritiska ögon där inte. Man får vara fantasifull och hitta andra kärleksnästen…

Vi har vår egen regim så sånt där behöver vi gudskelov inte bekymra oss över. Men vi behöver hålla ett öga på tanten i fönstret mitt emot…

Om jag ändå kunde visa hur dimslöjorna åmar och kråmar sig runt kullarna denna tysta morgon. Inte en vindpust. Allt ligger kvar tills solen värmt upp. Och det är väl precis det jag formligen avgudar. Att allt har sin tid. Kanske kommer regnet. Kanske inte. Vår runda nere på Silenzio blir alltid alltid höjdpunkten på dagen. Hur kan det vara lagligt att vara så vackert?

Vi har dock fått ändra vår rutt ner dit. Eller rättare sagt, jag kan inte promenera med hundarna ner dit längre. Vi får ta bilen. På vägen ner ligger det ett stort hus som bevakas av tre gigantiska vita golden retrievers. Två av dom skäller och larmar. Den tredje är galen. Sliter i staketet och vrålar som i den värsta skräckfilm. Hålet i staketet blir större och större för varje dag. Kommer den hunden ut dör vi. Det är så få människor som går ner dit. 99% kör bil. Vi svenskar är ett vandrande folk. Det har triggat denna hunden. När jag är mer varm i kläderna ska jag se om någon känner ägarna så staketet kan lagas. Men tills dess…tar vi Sally ner till Silenzio. En favoritplats på jorden.

m.