BARFOTA BLAND TUSENSKÖNORNA
Våren här i Toscana gör mig snurrig. Det är som att komma till ett gigantisk hederligt gammaldags smörgåsbord när man är utsvulten. Man vill ha allt på en gång..Jag liksom...
Våren här i Toscana gör mig snurrig. Det är som att komma till ett gigantisk hederligt gammaldags smörgåsbord när man är utsvulten. Man vill ha allt på en gång.
.
Jag liksom hör hur det spricker upp i träden. Buskarna prasslar av knoppar som gnuggar sig mot varandra. ”Hjälp mig kompis, jag vill spricka upp”.
.
Jag har svårt för att koncentrera mig. Jag vill plocka ut mitt kontor utomhus men den starka undergörande solen gör det omöjligt. Jag ser helt enkelt inte datorskärmen. Så det blir många pauser istället.
.
Jag är förundrad över att det händer igen och igen. Det som kallas våren. Det är ett tufft jobb för naturen att väcka upp allt efter en grå grå sorgsen sömn denna kletiga pandemivinter.
.
Jag är fortfarande ensam i vår lilla borgo men denna veckan kommer Gordon, australienaren som jag ännu aldrig träffat. Och de italienska husägarna firar pasqua här. Men för de flesta är det fortfarande för tidigt att besöka Italien. För mig som varit här flera gånger under hösten och vintern känns våren som en fantastisk efterrätt efter en fabulös 5-rätters.
.
Mellan fabrikskontakter och beställningar och räkningar och texter som skall skrivas, så vandrar jag backe upp och backe ner. Tränar mitt knä och gläds åt att smärtan är mindre och hoppet att slippa byta knät stiger för varje lyckad backträning.
.
Idag rullar jag nerför backarna mot Florens. Jag ska slutföra ett riktigt roligt projekt som ni snart blir inbjudna till. Det är mycket bus på gång i mitt Reunion.
.
Ja jag vet, gräsmattan behöver sin första klippning. Men jag har bett Marco hjälpa mig när jag åker tillbaka till Österlen på torsdag. Just nu vill jag bara gå barfota bland tusenskönorna. Det ger kraft och glädje som slår det mesta.
.
Våren alltså ♥️ m.
.
Jag liksom hör hur det spricker upp i träden. Buskarna prasslar av knoppar som gnuggar sig mot varandra. ”Hjälp mig kompis, jag vill spricka upp”.
.
Jag har svårt för att koncentrera mig. Jag vill plocka ut mitt kontor utomhus men den starka undergörande solen gör det omöjligt. Jag ser helt enkelt inte datorskärmen. Så det blir många pauser istället.
.
Jag är förundrad över att det händer igen och igen. Det som kallas våren. Det är ett tufft jobb för naturen att väcka upp allt efter en grå grå sorgsen sömn denna kletiga pandemivinter.
.
Jag är fortfarande ensam i vår lilla borgo men denna veckan kommer Gordon, australienaren som jag ännu aldrig träffat. Och de italienska husägarna firar pasqua här. Men för de flesta är det fortfarande för tidigt att besöka Italien. För mig som varit här flera gånger under hösten och vintern känns våren som en fantastisk efterrätt efter en fabulös 5-rätters.
.
Mellan fabrikskontakter och beställningar och räkningar och texter som skall skrivas, så vandrar jag backe upp och backe ner. Tränar mitt knä och gläds åt att smärtan är mindre och hoppet att slippa byta knät stiger för varje lyckad backträning.
.
Idag rullar jag nerför backarna mot Florens. Jag ska slutföra ett riktigt roligt projekt som ni snart blir inbjudna till. Det är mycket bus på gång i mitt Reunion.
.
Ja jag vet, gräsmattan behöver sin första klippning. Men jag har bett Marco hjälpa mig när jag åker tillbaka till Österlen på torsdag. Just nu vill jag bara gå barfota bland tusenskönorna. Det ger kraft och glädje som slår det mesta.
.
Våren alltså ♥️ m.